Det är juni någonstans i Sverige. Biblioteket är ett av de finaste, mest välkomnande av alla. Handen håller ett grepp kring ”Självbetraktelser” av Marcus Aurelius. Vid sidan finns anteckningsblock och penna, för denna gång ska läsningen fastna. Alla dessa visheter som förmedlas i boken ska inte försvinna ut ur minnet så snart uppmärksamheten riktas mot annat håll. Boken är för viktig för att bara släppa. Nästa års läsning ska inte börja på ruta ett. 

Boken är tunn och går fort att läsa. När sista sidan slås igen är anteckningsblocket nedsvärtat med 41 noteringar. En notering står dock ut och skriker högre än alla andra. Aurelius säger:

”Irra inte längre hit och dit! Du har ju icke ens tid att läsa dina egna anteckningar eller de gamla romarnas och grekernas historia eller valda stycken av andra författare som du har lagt åt sidan för din ålderdom. Hasta därför mot målet, låt de tomma förhoppningarna fara, och hjälp dig själv så länge du kan om du frågar något efter dig själv.”

Slutsatsen är lika tydlig som enkel. En författare som inte skriver, för att han eller hon inte har tid till det, borde sluta irra hit och dit, borde hasta mot målet.

I ”Ängelns lek” skriver Carlos Ruiz Zafón: ”Normala människor lämnar efter sig barn, författare lämnar böcker.”

Så, var är böckerna?