Det är en lördag i november, en dag när det mesta är precis så som det ska vara. Eftermiddagspromenaden fyller kroppen med befriande känslor. Medvetandet, närvaron, registrerar kroppens plats i omgivningen. Det finns ingen stress eller press, inga måsten som bankar på dörren. 

Vi skulle kunna lockas till att säga att tillståndet är ett av balans. När vi mår bra är vi i balans. Men balans har nog ändå ingenting med saken att göra. Tvärtom är nog balans ett ovälkommet tillstånd.

För visst är det så att vi människor behöver lite motstånd i livet. Vi behöver kämpa. Vi behöver skapa och vi behöver klara av nya saker. Vi behöver sätta upp mål, som kräver sin ansträngning, och fullgöra dem, för att sedan sätta upp nya mål. Ett liv i balans är ljummet, som i halvdant, lagom och mitt emellan. Balans betyder nja. Och vi kommer ingenstans med nja.

Istället behöver vi växla upp och öka hastigheten. Vi behöver sätta på oss boxningshandskarna och hålla igång fotarbetet. Först när vi nått målet kan vi, för stunden, hänga upp handskarna och njuta av lite vila. Då mår vi bra. 

Den här lördagen är just en sådan lördag. Det är inte en nja-lördag. Vi talar inte om 50-50. Vi talar snarare om känslan efter att vi vunnit VM-guld, efter att vi kämpat och kämpat och äntligen nått målet.

I det tillståndet kan vi titta rakt in i en mur och se alla detaljer, se hur fint löven har placerat sig på marken framför, hur stenarena i muren är formerade, hur vågformig murens tak gestaltar sig. Här kan vi stå, länge, och bara titta och förundras. Vi njuter och är tillfreds.

Ett 50-50-liv hade inte sett detta, känt detta.

Balans kan inte vara bra.