Det var en sommardag, som vilken som helst, för några veckor sedan. Promenaden fyllde inget egentligt syfte, annat än att låta tankarna vandra tillsammans med skorna. Efter en stund gjorde dock skorna halt, medan tankarna accelererade. Skådespelet invigde till just detta.

Stentrappan låg helt i skugga, men just vid avsatsen, vid dörren någon meter upp, bröts skuggan av det starka solljuset som skapade en diagonal linje. Tankarna gjorde kopplingen till alla stoiker som menar att hindret är vägen.

När vi befinner oss längst ner har vi ingen utsikt. Visserligen står vi stadigt på den platta marken, men vi ser ingenting. Vi känner oss tillfreds med att veta vad vi har men inte vad vi får. Det sättet att tänka trumfar risktagandet att klättra uppåt för en bättre utsikt, för ett bättre liv.

För att klättra uppåt och nå en utsiktsplats måste vi anstränga oss. Vi måste bestiga trappan och det kräver en ansträngning. Vi tar också en risk när vi lämnar den stadiga, platta marken, men trappor har ofta räcken som vi kan stödja oss mot när det blåser upp till storm. Det viktiga är att ta sig förbi skuggan. Där uppe finner vi dörren, solljuset, utsikten och värmen.

Innan ljuset hade mätts och fotografiet tagits, hade solen vandrat över avsatsen, upp över dörren, och symboliskt nog upp till handtaget. Om ljuset och mörkret hade kunnat tala, hade de sagt att vi måste hela tiden vandra uppåt, ta oss an nya problem, överkomma hinder och anstränga oss för att behålla eller förbättra utsikten.

Om vi stannar upp kommer mörkret och tar oss.

Det bästa vi kan göra är att välkomna alla hinder i vår väg. De är vår karta, vår vägvisare. Den bästa vägen är den förbi hindret och den som fortsätter förbi alla hinder som möter oss.

Vi behöver ta tjuren vid hornen.