En söndag för några veckor sedan fortsatte äventyret att försöka fotografera Alvastra klosterruin. Den första delen, som gick av stapeln i april, var ett misslyckande eftersom ett stort renoveringsarbete pågick då. Men så länge nya dagar möter oss finns ingen anledning att vifta med vit flagg.

Inte utan anledning infann sig tankar om vad som är viktigast i livet, målet eller vägen dit. Argumenten för att målet är viktigast landade främst i tankar kring att det är bra att beta av saker i livet, att komma framåt, och att klara av planerade uppdrag. Argumenten för att vägen till målet är viktigast landade främst i tankar om att kämpa, att förvandla teori till praktik och uthärda trots motgångar.

Andra försöket att fotografera Alvastra mötte dock färre motgångar. Renoveringsarbetet var färdigt. Byggnadsställningarna hade försvunnit. Det var bara en fråga om att leta motiv, sätta fast kameran på stativet och låta ljuset pensla filmrullen.

Tankarna om vad som är viktigast, målet eller vägen, gjorde sig påminda igen. Kanske låg sanningen i kombinationen, att båda delarna var lika viktiga. Det var viktigt att nå målet, men det kunde endast ske om kämpandet inte hade upphört. Målet och vägen verkade vara beroende av varandra.

Efter ytterligare betänketid denna morgon nåddes slutsatsen att det viktigaste förmodligen inte alls hade med varken målet eller vägen dit att göra. Det viktigaste handlar nog snarare om våra erfarenheter och ännu bättre: vad vi gör med våra erfarenheter.

För inte kan vi bara låta dem försvinna i tomma intet?